Tydlig ambition om den kvalitativa staden

· · ·
Av Yves Chantereau, 13 Apr 2012

Stockholm ska växa med skönhet, så kan man sammanfatta intervjun med Stockholms stadsarkitekt Karolina Keyzer i DN denna vecka (tisdag 10/04). Och det finns säkert goda möjligheter att höja kvaliteten på Stockholmsarkitekturen till nya höjder. Det är dock som vanligt att vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter.

Vi lider idag av en extrem brist på bostäder, våra studenter har ingenstans att ta vägen, ungdomarna inte hittar sina första lägenheter på grund av de extremhöga priserna och situationen börja bli ohållbar. Med det som bakgrund finns det en uppenbar risk att processen att ta fram bostäder till rimliga priser försenas av fler tävlingar för ”vanliga hus”. Inte heller kommer de kommersiella projekten att underlättas. Det kommer att ytterligare fördröja en redan för lång process och skapa en olycklig osäkerhet för investerare. Stockholms kommun i egenskap av byggherre gärna får organisera fler tävlingar för sitt eget fastighetsbestånd, dvs. när det gäller skolor, bostäder i allmännyttiga bolag och publika byggnader. För dessa byggnader köps idag oftast arkitekttjänster på lägsta pris utan hänsyn till kvalitet.  

Om tävlingskravet ska gälla också för alla vanliga hus riskerar det att sätta krokben för utvecklingen. Det är i sammanhanget berättigat att fråga sig varför arkitekturen i Stockholm har blivit så ”tam”. Det är knappast på grund av att stadsbyggnadskontoret har haft för lite att säga under detaljplaneprocessen. Processen har hittills skapat en stad utan projekt som ”sticker ut” som plötsligt skulle bli en lösning. Återigen vill jag framhäva att arkitekturen i Stockholm har en hög lägsta nivå och saknar meningslösa skrytbyggen, den fokuserar istället på omsorg om brukarna och tar ett stort samhällsansvar för medborgare, miljön, energi och omgivningen. ”Utstickande” projekt riskerar att falla i glömska, som så många andra daterade excesser.

Vem bryr sig idag om Bofills Abraxas i Marne la Vallée, det tidiga åttiotalets så kallade ”milstolpe”. Kommer vi att bry oss om BIG:s ”trappor” om 15 år?

Låt oss hoppas att den tydliga ambitionen om den kvalitativa staden inte går vilse i tävlingarnas snårskog.