Replik: Stockholm behöver fler arkitekttävlingar

·
Av Yves Chantereau, 25 Maj 2012

Detta är en replik på Robert Lavelids debattartikel i DN. Repliken har inte tagits in i tidningen, därför publicerar vi den här, i sin helhet.

Om Stockholm ska utvecklas till en ännu intressantare huvudstad behövs fler arkitekttävlingar. Så börjar Robert Lavelid sin debattartikel och det är bara att hålla med. Stockholm skulle må bra av fler allmänna tävlingar för publika byggnader, så länge vi är överens om syftet och hur tävlingarna ska genomföras. Det är tyvärr vanligt att arkitekter med lust i blicken hävdar att tävlingar är en garanti för den arkitektoniska kvaliteten. När ordet tävling nämns tappar de flesta helt verklighetsförankring och analysförmåga, som annars är arkitektens särskilda kunskapsfält.

Jo, visst var det en tävling som ordnades för Stockholms stadshus. Den som läst den utmärkta ”Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg” av Ann Katrin Pihl Atmer, minns kanske att Ragnar Östberg vann med ett annat förslag för ett annat program, långt ifrån det hus som står där idag.

Argumentet om kopplingen mellan tävling och resultat blir mycket svagt. Tyvärr är den idealiserade bilden av tävlingen som stimulator till kreativitet och nytänkande mycket stark hos arkitekter. Det är en allmän missuppfattning att internationella tävlingar utgör någon garanti för ett kvalitativt resultat per automatik.

Oslo har ett mycket vackert operahus. Men hade inte Snöhetta ritat samma hus vid en direkt beställning? Operahuset i Paris å andra sidan, är inte särskilt väl fungerande trots att det kom till genom en omfattande tävling. Det är svåranvänt, kostar för mycket i drift och blir med jämna mellanrum till och med föremål för rivningsdiskussioner.

Stockholm förtjänar fler tävlingar, givet att villkoren under vilka arkitekterna deltar är rätt och rimliga. Tävlingar kräver nämligen flera saker som ofta uteblivit i Stockholm:

1.     Beställningar av publika byggnader. I de flesta europeiska städer är till exempel ett konferenscenter ett självklart ämne för en tävling, särskilt i ett läge som Stockholm Waterfront är. Så är det inte i Stockholm, där behovet av publika grandiosa gester varit nedprioriterat.

2.     En beställare som vågar stå för resultatet oavsett hur det ser ut. Byggnadsnämnden ska stå upp och försvara sitt val. Tävlingsvinnande bidraget ska genomföras helt enkelt, det är självklart, det är själva poängen med tävlingar.

3.     En publik beställare som i förväg har ordnat finansiering så att projektet kan genomföras. I detta ska också vägas in att tävlingsförslagen brukar kosta mer än vanliga hus och att det finns en osäkerhet kring ekonomi.

Finns inte dessa tre villkor ska man inte ordna tävlingar, annars riskerar samtliga parter att kasta bort både tid och pengar. Och generellt har svenska tävlingsarrangörer varit illa förberedda. Vid ett flertal tillfällen har resultatet helt uteblivit på grund av brist på en eller flera av dessa villkor. Man behöver kanske inte påminna om den relativt pinsamma processen kring Stockholms Stadsbibliotek.

Stockholm behöver fler beställningar av publika byggnader genom tävlingar, ja, men enbart om den faktiska avsikten är att respektera och bygga resultatet.

Det är i sammanhanget berättigat att fråga sig varför arkitekturen i Stockholm har blivit så ”slätstruken”. Det är inget större fel på arkitekterna och deras kreativa lust men under flera decennier har förutsättningarna för kreativitet inte varit gynnsamma. Det är kanske så att både Stadsbyggnadskontoret och Byggnadsnämnden vägt för tungt som smakråd. Processen har hittills skapat en stad utan projekt som ”sticker ut”. Robert Lavelid refererar till Regina Kevius, med ett citat som får alla varningslampor att tändas: ”Ett hus ska vara dominerande om det håller hög kvalitet”. Vem ska avgöra kvaliteten? Skönhetsrådet har hittills inte gjort sig ett namn på grund av djärva förslag. Vill Stockholm se fler intressanta hus måste experimentlusta tillåtas, inte som idag kväsas på grund av rädsla för kritik. Rafael Moneo, en internationellt väletablerad arkitekt för publika muséer, fick inte igenom sitt färgsättningsförslag på grund av några diffusa argument från Stadsbyggnadsnämnden.

I sammanhanget ska man heller inte glömma bort att stockholmsarkitekturen har en hög lägsta nivå och saknar meningslösa skrytbyggen. Den fokuserar istället på omsorg om brukarna och tar ett stort samhällsansvar för medborgare, miljö, energi och omgivning. ”Utstickande” projekt riskerar att falla i glömska, som så många andra daterade excesser. Vem bryr sig idag om Bofills Abraxas i Marne la Vallée, det tidiga åttiotalets så kallade ”milstolpe”. Och kommer vi om 15 år att bry oss om projekten från dagens danska hajpade arkitekter?

Låt oss hoppas att den tydliga ambitionen om den kvalitativa staden inte går vilse i tävlingarnas snårskog.

(se även replik från R.Kevius och K.Keyzer)

Lena Wästfelt, vd, Svenska Teknik&Designföretagen

Yves Chantereau, arkitekt, branschutvecklare, Svenska Teknik&Designföretagen