Mot en modern arbetsmarknad

· · · ·
Av Magnus Höij, 10 Aug 2015

Utvecklingen av näringslivet går snabbt. Digitaliseringen, globaliseringen och robotiseringen har ställt en hel del gamla sanningar på ända. Och i minst lika snabb takt ändras rollerna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sociala medier har gjort den enskildes röst starkare och drivit på en demokratisering och decentralisering av beslutsfattandet. Våra allt större nätverk och kunskaper i engelska har ökat arbetsmarknaden dramatiskt för många.

I dagens Svenska Dagbladet skriver ledarskribenten Siri Steijer klokt om kollektivavtalens utmaningar i det moderna näringslivet. Hennes argument bottnar i delvis en ny tjänsteekonomi med nya arbetssätt. Hon exemplifierar med företag som Uber som utmanar befintliga branscher med nya affärsmodeller och nya relationer mellan företag och medarbetare. Och hon pekar på hur många försöker streta emot utvecklingen, genom att sätta press på staten och lagstiftaren. Staten som stor upphandlare skulle kunna vara en maktfaktor som med sin plånbok åstadkommer sådant som politiken i andra sammanhang bör hålla sig borta ifrån.

I stora stycken har Siri Steijer rätt. Det som var en naturlig rågång mellan arbetsgivare och arbetstagare på 1950- eller 1970-talet går inte att använda för att förstå och tolka dagens arbetsmarknad.

Och utvecklingen har troligen bara börjat. Vi kan räkna med att begrepp som ”svenskt” eller ”svenska modellen” kommer att vara svårt att relatera till om bara några decennier. Även arbetsmarknaden blir global, och kräver därmed ett nytt globalt kontrakt, där arbetstagare och arbetsgivare får nya positioner på en global arbetsmarknad.

Vi kan också utgå från att digitaliseringen och robotiseringen kommer att ändra än mer på hur vi som medarbetare samverkar och vad det är vi människor behöver bidra med. Och urbaniseringen tillsammans med mobiltekniken kommer sannolikt att göra synen på arbetsplatsen – jobbar vi hemma, från ett café i New York eller ”på jobbet” – blir än mer stökig än idag.

För egen del tror jag att mycket av denna utveckling är positiv, både för näringslivet, för medarbetarna och för samhället i stort. Men den krockar som sagt med gamla modeller och former, både på arbetsmarknaden i stort och internt på många företag. Det enda som kanske borde klara sig in i framtiden är rubriken: ”En förlegad svensk modell”.

Att mycket är förlegat tror jag verkligen. Och ”svensk” är som sagt inte lätt att ta med sig in i framtiden. Men synen på och kärnan i ”Den svenska modellen” kanske är det ändå. Ofta har denna term, ”Den svenska modellen”, förknippats med ett samförstånd och en vilja att hitta kompromisser och konstruktiva lösningar från olika parter. Just det hoppas jag faktiskt att vi kan ta med oss in i framtiden.

Och om våra kollektivavtal kan fånga upp medarbetarens starkare ställning, behovet av flexibilitet för BÅDE arbetsgivare och arbetstagare, ett välkomnande av en global arbetsmarknad och lite till, ja då är det inte alls uteslutet att kollektivavtalen har framtiden för sig. Men vi behöver nog kalla den något annat än ”Den svenska modellen”.