Samverkan kring en fungerande bostadsmarknad

· · · ·
Av Anders Persson, 13 Jan 2016

En fungerande bostadsmarknad är och förblir en het politisk fråga. Trots att marknadspriserna på bostäder i många regioner har skjutit i höjden så har byggandet inte följt efter i den takt som krävs. Efterfrågan på bostäder är större än någonsin, samtidigt är betalningsförmågan hos en stor del av dem som saknar bostad idag inte i paritet med kostnaden för att bygga en bostad.

Den låga rörligheten på bostadsmarknaden till följd av flyttskatter och andra hinder bidrar inte heller till en väl fungerande bostadsmarknad. Regelkrångel, många inblandade aktörer, långa processer och en ökande försiktighetskultur skapar också hinder för att bostadsbyggandet ska komma igång.

I en debattartikel i dagens DN så bjuder regeringen in till ökat samarbete kring bostadsbyggandet, vilket kan kännas helt självklart. Bostadspolitik är inte något som kan hanteras i mandatperioder. Frågan är bara vilken politisk vilja det finns att enas i en fråga som så flitigt använts som partipolitisk profilfråga. Samverkan inom politiken är positivt och jag ser ett antal grundläggande frågor på kort och lång sikt som måste hanteras. Frågor där alla partier och sakintressen kommer få jämka sina principer.

Hur kan vi utnyttja det befintliga beståndet bättre? Det må kallas trångboddhet, kollektivboende, pendlingsavstånd eller tillfälligt boende. I en situation när bostadsbristen är stor så ökar kreativiteten för att lösa den akuta frågan bland dem som har behov av boende. Det är något vi bör bejaka. Att flera studenter delar en bostad ser vi som självklart, att bo fler i en bostad än vad som varit den svenska normen eller hyra in sig i ett rum hos någon som bor för stort är inget konstigt om alternativet är att du inte har tak över huvudet. Att behöva pendla långt till jobbet för att bostad finns på annan ort är även det helt naturligt. Det viktiga är att vi i regelverk och skattesystem inte motarbetar dessa sätt att lösa bostadsfrågan. Regelverk ska snarare främja och underlätta detta.

”Jag ser personligen fram mot en ökad dialog inom politiken och med branschens aktörer.”

Hur kan vi öka betalningsförmågan och möjligheterna för bostadssökande att finansiera sitt boende? Något har hänt vad gäller kulturen att bospara – det sker inte. Det känns helt självklart att det ska finnas incitament och system för att bosparande. Men även med ett välfungerande bosparande så kommer det finnas behov av säkerheter för lån, och stöd till dem som inte haft möjlighet att bospara eller har förmågan att finansiera sitt boende. Det är individen och individens förmåga till att finansiera sitt eget boende som måste vara i centrum. Det är uppenbart att systemet för bostadsbidrag behöver förstärkas.

Hur kan vi öka kommuner och regioners incitament att driva en aktiv bostadspolitik och öka byggandet regionalt? Incitamenten för kommuner att bygga, underhålla och utveckla bostäder och infrastruktur måste öka. Utvecklingen av bostadsbyggandet måste få en mycket starkare koppling till kommunernas intäkter och finansiering. Att återföra den tidigare kritiserade fastighetsskatten och göra den till helt kommunal är kanske inte rätt väg. Men att fastigheter är en bra skattebas, till skillnad från att allt för hårt beskatta arbete är de flesta skatteexperter överens om. Men hur en framtida modell bör se ut som inte har de negativa effekterna som tidigare system hade och som nuvarande system med flyttskatter har behöver utredas noggrant.

Hur kan vi bygga billigare eller skapa boende med lägre kostnader? På vilka villkor och med vilka eftergifter? Det finns flera sätt att se på de här frågorna. En ökad konkurrens och fler byggentreprenörer på byggmarknaden skulle kunna tvinga fram effektivare byggmetoder. En utmaning är dock att den ökade efterfrågan på byggandet har haft motsatt effekt på markpriser och byggmaterial. En annan metod är att lätta på vissa krav i form av anpassning, ytor, sänkt standard och annat. Det vill säga att bygga anpassat för olika ändamål eller för att tillgodose specifika behov, som till exempel lägsta möjliga byggkostnad. Sänkta krav och ett mer industrialiserat byggande måste ske med viss försiktighet och kanske ske i delar av beståndet eller under vissa förutsättningar till exempel ombyggnad av mindre fastigheter där kostanden för att uppfylla alla krav omöjliggör att projekt genomförs. Kanske skulle varje projekt behöva avsätta en viss andel medel för framtida anpassning när behov uppstår. Genom att bejaka enklare och behovsanpassade bostäder och samtidigt låta arkitekter och byggherrar få större frihetsutrymme så kan helt nya attraktiva bostadslösningar utvecklas.

Generellt sett så är utmaningen stor när det gäller alla former av byggande och utveckling av infrastruktur, det gäller att ha en proaktiv och god planering. Och en kontinuerligt hög nivå av bostadsbyggande och utveckling av infrastrukturen. Vi måste undvika de svängningar i efterfrågan och byggande som politiken varit med att skapa. Och vi vill definitivt inte upprepa vissa av de problem som uppstod under byggandet av våra miljonprogramsområden.

Jag ser personligen fram mot en ökad dialog inom politiken och med branschens aktörer. En dialog som till stora delar handlar om inte bara byggbranschens kapacitet utan lika mycket om hur vi ser på finansiering, bosparande, boendeformer, skatteregler och individens förmåga att finansiera sitt eget boende.