shutterstock_454103164liten

Ger urbaniseringen levande städer?

Nästan alla tätorter växer. Allt fler vill bo tillsammans med andra. Men betyder det per automatik att städerna blir levande och inbjudande, attraktiva och hållbara? Nej, det krävs mer än så.

Alla älskar väl Roms gatuliv. Eller Paris broar. Eller torgen i Madrid. New Yorks avenyer. Jerusalems trånga gränder. Marknaderna i Istanbul. Klassiska städer med ofta hundraåriga traditioner av liv, möten, handel, kultur och utveckling.

Den urbaniseringstrend som just nu är på mångas läppar i Sverige handlar mycket om att både stora och mindre tätorter växer. Drivkrafterna är många, men ytterst handlar det om att enskilda individer söker sig till stadens alla människor, kulturutbud, jobb och affärsmöjligheter.

Betyder urbaniseringen att vi på sikt får våra egna Paris eller Madrid här hemma? Kommer myller av folk, uteserveringar, kulturutbud och kommers av sig själv?

Min bedömning är nej. Det krävs mer än att bara låta saker och ting ske. Torgen, de gemensamma samlingsplatserna, transportytorna av olika slag, formas givetvis av en kollektiv vilja. Men det kräver också gemensamma tag, ett gemensamt arbete för att skapa en gemensam stad.

”Jag är en vän av utveckling, av förändring och av att låta saker och ting samspela över tid. Men det betyder inte att stadens utveckling bara ska styras av tillfälligheter och av kortsiktiga intressen, oavsett vilka de är.”

En stor utmaning som vi som samhälle behöver möta är hur vi ser på bilens roll i staden. Det finns många poänger med bilen, i synnerhet utanför staden. Men i en levande stad, där människor och idéer möts är den troligen ganska mycket i vägen. Bokstavligt talat.

En levande stad kräver snarare mer av tunnelbana, kanske spårvagn, cykelbanor, trottoarer och bra taxi, än fler motorvägar. Bilen är dålig för staden både med sina avgaser och utsläpp men också eftersom den tar för mycket plats, plats vi så väl behöver för att mötas, umgås och bo.

En annan utmaning är hur planeringen av staden ser ut, både i sin transportinfrastruktur, men även gatubild, grönytor, och så vidare. Oavsett om det är politiker, arkitekter, finansfolk eller ingenjörer som planerar staden krävs det en plan och vision för både kort och lång sikt. Jag är en vän av utveckling, av förändring och av att låta saker och ting samspela över tid. Men det betyder inte att stadens utveckling bara ska styras av tillfälligheter och av kortsiktiga intressen, oavsett vilka de är.

”En lösning kanske kan vara att inte planera för mycket detaljer, utan att lägga fokus på de stora frågorna, på den övergripande visionen.”

Bristen på styrning riskerar att leda till bilberoende städer, där innerstaden dör och där möjligheterna till möten, samtal, utveckling och kultur minskar. Det är dåligt på många plan.

Det är därför jag gillar Stockholms stads översiktsplan. Man kan diskutera om den är rätt i varje detalj. Men den är en plan och en vision. Varje stad som vill växa klokt behöver skaffa sig en liknande plan.

Jag tror dock att många, även Stockholm, underskattar kraften och hastigheten i urbaniseringen. Det behövs helt enkelt göras mer och snabbare om vi ska få städer som också ger oss gemensamma möten, en stärkt kultur och en utveckling som gynnar hela samhället.

Kommer vi att lyckas hålla tempot uppe i dessa gemensamma ansträngningar? Jag hoppas verkligen det. En lösning kanske kan vara att inte planera för mycket detaljer, utan att lägga fokus på de stora frågorna, på den övergripande visionen.

Om vi lyckas kanske vi kan få våra egna städer som Barcelona eller San Francisco. Men det kommer inte av sig självt.

*

I helgen ska jag packa upp mina skidkläder efter en vecka i Andorras berg. Plus kanske sortera lite bilder och tankar från detta pytteland, som – i min bedömning – nog hade mått bra av lite hårdare planering av någon stadsarkitekt.

Trevlig helg!